Anna Brotkin: "Jag tror inte att jag någonsin kommer att tröttna på att tänka på vad mänsklighet är och hur underliga och älskvärda vi är"
Idag är det premiär för den andra säsongen av den finländska tv-serien Aikuiset. Emma Reijonen fick en stund med manusförfattaren Anna Brotkin för en intressant diskussion om serien.
Det är en måndagskväll i januari och jag sitter framför datorn, ivrig inför att Anna Brotkin, manusförfattaren till succéserien Aikuiset (Vuxna!), ska ansluta sig till Zoommötet. Nervositeten, i gränslandet mellan befintlig och obefintlig, försvinner snabbt då jag ser Brotkin dyka upp på skärmen. Hon berättar genast att hon nyss skickat SMS till producenten av Aikuiset om hur nervös hon är inför släppet av den nya säsongen, som har premiär bara två dygn senare.
Den 33-åriga manusförfattaren har varit med och skriva bland annat Modernit miehet, Putous och Jättekiva. Aikuiset har hon skrivit helt själv. Där får vi följa med Oonas (Anna Airola) och Arttus (Elias Salonen) liv som tjugonåntingåringar i Helsingfors - eller snarare i Berghäll, för det är svårt för Oona att lämna stadsdelen hon flyttat till och grundat café i. Vi följer dem genom kärlek och brustna hjärtan, fester och soffhäng. De blir lite som ens virtuella vänner.
Brotkin berättar att hon fick idéen till serien från saknaden av berättelser om unga vuxnas liv i finländsk television. Tonårsserier som utspelar sig i högstadier och gymnasier fanns det, samt serier om vuxna som skaffar familj eller gör karriär - men inga om unga vuxna. Hon ville också se serier som utspelar sig på platser en själv känner till, platser man ser då man stiger utanför dörren. Och det gör hon verkligen. De senaste tio åren, före en nylig flytt till den gränsande stadsdelen Vallgård, har hon bott i stadsdelen Berghäll i Helsingfors, stadsdelen där serien utspelar sig. Kallio. Det kändes naturligt för henne att skriva om riktiga platser hon själv också besöker. “Mennäänks Kaikuun”, “Ipiin kahville” kan en höra Oona och Arttu säga. Det finns dock en fiktiv plats i serien: Oonas café, caféet utan namn. Inspelningsplatsen för caféet ligger på Tredje linjen, så verklig är den på ett sätt ändå.
Foto: Yellow Film & TV / Jaakko Kahilaniemi
Oona är inflyttad i Berghäll, och har en häpnadsväckande stark platsidentitet. I ett avsnitt tar Arttu med henne på en överraskning - när de suttit ett tag i spårvagnen och Oona funderat på vart de är på väg, inser hon det värsta av allt: att de är på väg till Puna-fucking-vuori. Röd-fucking-bergen. En plats med toppmodeller och rika kermaperseitä. Jag frågar Brotkin om detta är någonting hon känner igen från sitt eget liv.
- Överdriften är ju självfallet fiktiv, men särskilt då jag var nyinflyttad i Berghäll var jag väldigt stolt över att bo där. Jag var extremt Pro-Tredje-linjen, den första gatan jag bodde på - det var liksom världens bästa gata. När flera av mina vänner flyttade till Tredje linjen efter mig, tog jag mycket kredd för det. Man blir ju stolt över sitt eget område och dissar andra lite på skämt. En del är verkligt, men det mesta är ju överdrift. Jag har flera vänner som bor i Rödbergen, inte tror jag på riktigt att alla som bor där är rika snorungar.
Och där håller jag med. Jag flyttade till Berghäll förra året, och att se om serien och verkligen känna till alla gator, konstgallerier och restauranger de besöker, stärker mitt band ytterligare till den här stadsdelen. Hur ska man någonsin kunna flytta bort härifrån? Brotkin berättar att då hon flyttade, hade hon lite kris över att inte bo i Berghäll mera. Det är ju svårt att flytta bort från en plats som, i vissa fall, är en stor del av ens identitet. Men som tur har Brotkin bara 300 meter tillbaka hit, ifall hon skulle börja längta tillbaka.
Foto: Yellow Film & TV / Jaakko Kahilaniemi
Hon älskar att sitta på parkbänkar och på caféer, observera och lyssna på andra människor. Hon gillar att tänka på hurdana liv de människor hon smyglyssnar på har, det inspirerar henne. Om hon hör en rolig mening, brukar hon skriva upp det och senare kanske leta upp en plats för den i manuset. Att observera andra ger en uppfattning om hurdana människor det finns och de olika sätten människor pratar på.
Språket hos karaktärerna är ungdomligt, en blandning av finska och engelska. Det kom naturligt till Brotkin att skriva på detta sätt, det är ett språk hon själv också använder med sina vänner. För henne är det otroligt viktigt med uppbyggnaden av meningarna och med dialogen, hon filar på dem så länge det bara går. Hon märkte med tidens gång och karaktärernas utveckling, att hon själv började prata mer och mer som karaktärerna, hon blev en del av dem. Hon önskar att publiken också kan känna igen sig i språket och plocka ord och fraser de vill börja använda i sin egen vardag.
- Det är svårt att säga om Arttu och Oona fick inspiration från mig eller om jag fick inspiration från dem.
Det finns mycket överdrivna stereotypier i serien, men de är skrivna och uppträdda på ett sätt som är väldigt talangfullt balanserat. Det finns alltid en risk med att lägga stereotypier i spel samt att överdriva med dem, men Brotkin har klarat av att inte göra det klyschigt, utan mera komiskt.
Vad inspirerar dig mest då du skapar och skriver?
- Det verkliga livet, observationer jag gör. Jag tror inte att det som skribent eller författare går att enbart att skriva utifrån sitt personliga liv och sina egna känslor - det skulle ju ganska snabbt vara färdigskrivet om jag bara skulle skriva om en trettioårig freelance manusförfattares liv. Jag tror nog dock att det bästa materialet föds då man skriver om något man känner till. Om jag skriver om kärlek eller avundsjuka, går jag tillbaka till de stunder då jag kände förälskelse eller avundsjuka. Oona är en karaktär med många förebilder i verkligheten. Hon är inte bara en av mina vänner, utan en person skapad av många små delar, av vilka många är från mina vänner.
Människor inspirerar mig. Människor är oändligt intressanta, jag tror inte att jag någonsin kommer att tröttna på att tänka på vad mänsklighet är, hurdana vi är, hur underliga och älskvärda vi är - på människornas underbarhet.
I musikvärlden pratar man om det andra albumets press. Brotkin berättar att det inte var svårt för henne att skriva den andra säsongen, men att hon tänkte mycket på vad fansen vill ha. Den första säsongen var väldigt populär och människor älskade karaktärerna på en väldigt personlig nivå. Många har sagt till henne att Oona är som deras bästis och att de vill vara Arttus vänner. Hon kände en skyldighet mot publiken att ge mer av vad de fick under första säsongen, något bekant och tryggt, men ville inte heller underskatta åskådaren - det ledde till nya karaktärer, nya toner och gripande stunder.
“Det är svårt att säga om Arttu och Oona fick inspiration från mig eller om jag fick inspiration från dem.”
Skrivprocessen för den nya säsongen tog plats under coronavåren. Manuset blev en fristad för Brotkin i en vardag där världen var i kaos och viruset dundrade fram. Att inte få festa eller krama sina vänner trotsade Brotkin genom att skapa en värld där Oona och Arttu får festa i proppfulla lokaler och kramas så mycket som de vill. Det var härligt för henne med denna form av eskapism, att ha en solig plats man får sjunka in i och njuta av, utan att behöva oroa sig för säkerhetsavstånd.
Vi ska tacka Brotkin för att hon skapat denna värld vi kan drömma bort oss till, en värld där det alltid är sommar och inga virus finns. Kanske får vi snart festa igen, leva livet i våra städer? Kanske springer vi till och med in i Oona och Arttu på Post Bars fulla dansgolv?
Lajva Aikuiset! Här är Oonas och Arttus bästa ställen i den nya säsongen:
1. Björnparken
2. Post Bar och hela partykomplexet där runt
3. Havshagens mattbrygga
